Det talas så mycket om hur jämställd avi blivit, men få hör jag någonsin förklara exakt hur det ser ut hemma hos dem. Jag har en känsla av att vi så gärna vill vara jämställda att vi skapar en bild av att vi är det. Fast vi är ju inte det. Jag till exempel, som är så himla medveten och har en så himla medveten man, vi borde ju i dagens Sverige vara mer elle rmindre jämställda. Men så är det inte. Jag har tagit vaknätter över sjuka barn, fler vabbdagar, jag lagar mer mat och städar mer. Jag gör det mer per automatik än han och ofta är det smidigare att göra saker själv än att skapa en diskussion när något måste göras.
Vi går ju framåt, men det är lång väg kvar...